S:t Lars kyrka

Redan långt innan S:t Lars kyrka uppfördes, har lojoborna haft en egen kyrka. Lojo församling fanns troligen redan på 1200‑talet. Det är likaså troligt att den först tilltänkta platsen för en kyrka fanns i Kyrkstad i Virkby. Om en kyrka någonsin byggdes där är däremot inte känt. På platsen där S:t Lars kyrka nu står har det sannolikt funnits en träkyrka. De äldsta mynten som hittats under kyrkans golv är från Magnus Erikssons tid (1319–1364), dvs. före den nuvarande kyrkans tid.

Den medeltida kyrkans ålder har i brist på skriftligt material bestämts enligt arkitektonisk stil och byggnadstekniska detaljer. Lojo kyrka anses vara något yngre än Nådendals klosterkyrka från 1462 och Karis kyrka från 1470. Lojo kyrkas byggnadsskede sammanfaller i stort sett med den kyrkobyggnadsperiod som inföll på biskop Konrad Bitz’ och domprost Magnus Särkilax’ tid (1460–1480). Biskopen och domkapitlet försökte på alla sätt främja den kyrkliga byggnadsverksamheten.

S:t Lars kyrkas yttre mått är 40 x 22 meter. Höjden till takåsen är 34 meter. Kyrksalens yta är 670 m2. De medeltida kyrkorna är i allmänhet ca 360 m2. Endast Åbo domkyrka och klosterkyrkan i Nådendal är större. Eftersom de är båda i särställning, kan Lojo kyrka anses vara landets största medeltida församlingskyrka.

Sakristian har troligen funnits som en separat byggnad redan innan kyrkorummet byggdes. På 1600‑talet fungerade sakristian som de svenska församlingsbornas kyrka.

Svenska gudstjänster hölls på alla större högtider och böndagar. I sakristian fanns då både altare, predikstol samt bänkar för kyrkbesökarna.

Vapenhuset har av allt att döma tjänat som vapenförråd, men det har också haft en sakral betydelse. En del kyrkliga förrättningar skedde eller inleddes där (bikt, kyrktagning osv.). I de nordiska länderna behövdes vapenhuset också för klimatets skull som ett förrum. I vapenhuset kunde dessutom odöpta och andra som inte hade tillträde till kyrkan, lyssna till mässan. Från vapenhuset ledde en inre trappa upp till den yttre predikstolen. Sådana fanns särskilt i kyrkorna i Egentliga Finland och i Tavastland. I Nyland har yttre predikstolar funnits endast i Sibbo och Lojo kyrkor. Den yttre predikstolen användes som uppläsningsplats för den världsliga ledningens meddelanden och kungörelser, man den användes också vid sådana tillfällen då det samlades så mycket folk att alla inte fick rum inne i kyrkan.

Kalkmålningar

Kalkmålningarna i kyrkan har haft en konstnärlig, andaktsfull och pedagogisk betydelse. Därför har motivplaneringen gjorts av en lärd teolog. Åtminstone från Konrad Bitz’ tid övervakade domkapitlet kvaliteten på kyrkmålningarna.

Bildberättelsen börjar på högra sidan om korfönstret med skapelsen och slutar vid samma fönster på vänstra sidan med den yttersta domen. Berättelsen består av bibliskt och legendariskt material. På pelarna är apostlar och helgon avbildade.

Träskulpturer

Endast ett fåtal träskulpturer ur kyrkans medeltida interiör har bevarats. Den mest betydelsefulla är krucifixet mellan pelarna längst fram i kyrkan, vilket man tror att är ett finskt hantverk från slutet av 1400-talet.

Skulpturen av Lojo kyrkas skyddshelgon S:t Lars är från början av 1400-talet, och finns på den södra väggen.

Våren 2026 återlämnades till församlingen en staty av den helige Stefanus, som sannolikt tillverkats i norra Tyskland på 1400-talet. I den ena handen håller statyn en sten, som är den helige Stefanus attribut. I den andra handen finns en stav som påminner om en biskopsstav. Enligt uppgifter som gått i arv inom donatorns släkt avlägsnades statyn från S:t Lars kyrka på 1830-talet. Den hamnade på Gerknäs gård och har gått i arv inom släkten. Efter Museiverkets konditionsgranskning och konservering kommer statyn att placeras i kyrkan bredvid Laurentiusstatyn.

Predikstolen

En ny predikstol – som är fortfarande i användning – ritades av arkitekt Jean Wik. Den tillverkades år 1845.

Orgel

År 1874 beslöts att en orgel skulle skaffas till kyrkan. Den beställdes från Zachariassens nygrundade orgelfabrik i Nystad. För orgeln byggdes en läktare mellan de båda bakersta pelarna på samma plats där den nuvarande orgeln står. Zachariassens orgel avlägsnades i samband med restaureringen på 1960-talet.

Den nuvarande orgeln med 36 stämmor är byggd 1985 av Urkurakentamo Veikko Virtanen från Esbo. I församlingen tvistade man i nästan 30 år om var orgeln skulle placeras, så att de inte skulle dölja de värdefulla väggmålningarna. Till slut beslöt man att placera orgeln på en metalläktare med smala ben.

Kororgeln med 7 stämmor är byggd av samma orgelbyggeri 1986.

Altartavlan

Den gamla altartavlan på norra väggen donerades till församlingen av Margareta Capsia år 1738.

Gravkapell

Gravkapellet vid klockstapeln är byggt år 1824. Det andra gravkapellet vid kyrkans västra ingång är byggt år 1825.

Kyrkan har reparerats och restaurerats många gånger. På 1700‑talet gjordes omfattande reparationsarbeten. Tak-konstruktionen förnyades helt och hållet, sprickor i väggarna bands samman med järn, fönstren förnyades, väggar, golv och bänkar reparerades. Därefter, år 1783, förbjöds begravning under kyrkgolvet. En stor del av skadorna hade tillkommit då kyrkan stod oskött under stora ofredens tid. På 1780‑talet ströks kyrkans pelare och väggar med vit kalk för att göra kyrkorummet ljusare. Målningarna förblev synliga endast vid takvalven. Klockstapeln, vars nedre del är från medeltiden, byggdes upp på nytt. Klockstapeln stod färdig före år 1748.

I början av 1800‑talet hölls på domkapitlets uppmaning en officiell granskning och översyn av kyrkan. Då konstaterades att en del reparations- och ändringsarbeten borde göras: Förnyande av golv, öppnande av nya fönster på den norra väggen samt även vitkalkning av valven. Arbetena utfördes huvudsakligen under år 1805. Ett nytt fönster öppnades på den norra väggen och de gamla förstorades. Prästdörren murades igen. Tegelgolvet ersattes med ett golv av plankor. Samtidigt höjdes golvet med c. 65 cm. Biskop Jakob Tengström tackade för de utförda arbetena då han visiterade församlingen år 1807. Han uppmanade församlingen att slutföra vitkalkningen av kyrkan. På den tiden ansågs de gamla målningarna inte ha något större värde.

Ända till slutet av 1800‑talet var kyrkan helt utan uppvärmning. Kyrkoherde Helsingius arbetade för att få uppvärmningsanordningar sedan en av hans yrkesbröder försäkrat att man också under den kalla årstiden kan få upp värmen till 5-6 grader. År 1884 anskaffades kaminer till kyrkan.

År 1886 beslöt man på magister Emil Nervanders inrådan att restaurera målningarna med hjälp av statliga medel. Restaureringsarbetet utfördes under magister Nervanders ledning. Färgerna gjordes fylligare. Man trodde att det var närmare de ursprungliga färgerna. Den bakersta delen av kyrkans mittvalv har lämnats i Nervanders stil. Målningarna i taket har aldrig varit täckta.

I början av 1950‑talet blev det åter aktuellt att restaurera. Initiativtagare var den här gången föreningen Hembygdsforskningens vänner i Lojo rf. som verkade i Helsingfors. Målningarna restaurerades under somrarna åren 1953–1957. Arbetet leddes av konservator Oskari Niemi.

Kyrkan stängdes för restaurering i april 1966.  Då gjordes stora förändringar. Under kyrkans golv byggdes sociala utrymmen och en sk. nedre sakristia. Från vapenhuset byggdes en gång genom nedre våningen till sakristian. Sakristians ytterdörr murades igen och den gamla prästdörren öppnades. Fönster och dörrar förminskades. Ett nytt stengolv av Ölands kalksten byggdes och golvet sänktes till sin ursprungliga nivå. Predikstolen flyttades från den andra pelaren till den första. Bänkarna och koret förnyades.  I augusti 1968 togs kyrkan i bruk på nytt.

Efter 1968 har ytterligare en del ändringar gjorts i kyrkans inredning. Altaret och altarskranket har förnyats: de är nu flyttbara, bl. a. för att vid konserter ge mera utrymme för körer framme i koret.

Gravkapellet vid klockstapeln (Laxpojo grav) är byggt år 1824. Det andra gravkapellet vid kyrkans västra ingång (Sedola gravkapell) är byggt år 1825.